Självständiga framsteg

Så har då vardagen så smått infunnit sig. Peters elever har inte startat än utan lärarna har just nu en fyra veckors (!) lång förberedelse inför elevernas ankomst. Kursen Peter ska undervisa på heter School of Biblical Studies och eleverna kommer i den att gå igenom Bibelns alla böcker, en efter en. Till sin hjälp har de 4 lärare varav en är Peter. Häromdagen fick jag frågan om även jag vill ha någon arbetsuppgift på basen och det ville jag gärna. Min uppgift kommer att bli att sköta ekonomin antingen för enbart SBS:en eller för hela basen, det är inte riktigt klart än. Klart är i alla fall att det rör sig om ca två timmar om dagen och jag tycker det ska bli skönt att få dessa timmar för mig själv, borta från familjen. Egentid är något som jag är beroende av och jag vet redan nu att jag kommer vara en bättre mamma när jag kommer hem från arbetet.

I måndags var det en gemensam samling för oss som ska arbeta och då hade det ordnats med barnvakt för att även Peter och jag, samt ett annat par med fyra barn, skulle kunna vara med. Det var tre thailändska tjejer som skulle ta sig an våra sex barn och Peter och jag visste redan från början att det skulle bli problem med Max. Han är dels väldigt blyg inför okända människor och dessa tjejer hade han aldrig träffat förut och dels känner han sig inte alls bekväm med folk som inte talar hans språk (dvs alla utom Peter och jag). När vi kom till basen hade vi redan lagt upp en plan om hur vi skulle göra med Max, vem som skulle vara med honom när och så och det var jag som började. Efter ca 15 minuter berättade jag för Max att jag tänkte gå till mötet och att han var välkommen dit när han ville om han bara var tyst och lugn. Döm om min förvåning när killen säger ok och fortsätter att leka. Jag gick till mötet och kunde vara med hela tiden (3 timmar) med endast ett kort avbrott på ca 15 minuter då Max hade slagit sig. Vi förstod ingenting men var väldigt tacksamma! När vi kom för att hämta upp barnen efter mötet var Max i full gång med att leka med en jämnårig kille och han pratade på med sin svenska medan den andre killen körde sin amerikanska. Inga språkproblem där inte! (Konstigt nog så låter skjutljud likadant på båda språken…) Därefter gick vi hem – glada och lättade över att Max inte längre är så tight bunden till oss i alla situationer! Hoppas det håller i sig!

/Maria