Sagan om pojken och grottan

Det var en gång en liten pojke som bodde i utkanten av en stor skog tillsammans med sin mor, far och en yngre broder. Pojken var väldigt nyfiken och tyckte det var tråkigt att han bara fick lov att leka i den egna trädgården. En dag frågade han sin moder om han kunde få gå in i skogen och leka en stund men hans mor svarade som hon alltid svarat honom att skogen var en alltför farlig plats att leka på. Därefter ville hon inte diskutera saken mer utan gick in i huset för att förbereda dagens middag. Pojken muttrade för sig själv och sparkade på några stenar på den grusbelagda gången framför huset. Plötsligt fick han en idé! Modern skulle vara upptagen med maten ett bra tag och under tiden tänkte han smita in i skogen bara för en liten stund. Mor skulle aldrig få veta att han hade varit borta. Han smög in i huset och hämtade en pannlampa och en persika. Sedan gav han sig iväg mot skogen.

I skogen var allt ljust och härligt. Fåglarna kvittrade och vinden susade stilla genom träden. Pojken kunde inte förstå vad det var hans mor tyckte var så farligt. Han kände sig glad och lycklig inombords när han fortsatte sin vandring. Plötsligt fick han syn på en trappa som gick uppför en kulle. Han tvekade en stund men sedan tog nyfikenheten överhand och han började gå uppför den långa trappan. Han undrade spänt vart den skulle leda.

När trappan tog slut stod pojken framför en stor grotta. Öppningen var väldigt stor och pojken gick försiktigt några steg in i grottan.

Plötsligt hörde han steg bakom sig. Han vände sig hastigt om och där stod ett hemskt monster. Pojken försökte springa ut men monstret stod i vägen och närmade sig pojken med snabba tunga steg. Pojken förstod att han snart skulle bli infångad men i sista stund förde han upp handen till pannan och tryckte igång sin pannlampa. Skenet från lampan lös rätt på monstret som vacklade bakåt samtidigt som det höll sig för ögonen, bländad av det starka ljuset. Pojken passade då på att springa längre in i grottan, allt för att undkomma det stora monstret.

Det var väldigt tyst inne i grottan. Det enda som hördes var vattendroppar som föll ner då och då. Luften var lite kylig och pojken undrade om han någonsin skulle kunna gå ut ur grottan igen. Plötsligt hörde han monstret komma närmare. Det såg ut att leta efter något och pojken antog att det måste vara efter honom. Han släckte lampan och satte sig bakom några stora stenar. Monstret letade och letade men kom aldrig i närheten av pojkens gömställe. Pojkens enda chans var att vänta tills monstret inte var i närheten längre. Då skulle han försiktigt smyga sig ut och springa hem igen. Förhoppningsvis skulle han hinna hem innan modern upptäckte att han var försvunnen. Monstret försvann längre och längre bort och tillslut lät ljuden så avlägsna att pojken beslutade sig för att försöka gå ut ur grottan igen. Han tände försiktigt pannlampan igen och ljuskäglan föll på en liten spindel som satt på en klippa.

Spindeln satt på något vitt. Pojken böjde sig framåt för att titta närmare på det vita men han kunde inte se vad det var. Han tog upp en liten spetsig sten och petade försiktigt på spindeln som raskt kröp iväg. Pojken kunde fortfarande inte se vad det vita var för något och han tog återigen fram stenen och petade på klumpen som satt fast på klippan. Plötsligt började klumpen svälla. Den blev bara större och större och pojken kunde se något som såg ut som ett huvud inuti.
Tillslut var klumpen mycket större än pojken och nådde nästan upp till grottans tak. Pojken vände sig om och gjorde sig beredd att springa ut. Då hörde han ett poff bakom sig. Hela klumpen hade spruckigt och ut kröp det största odjur som pojken någonsin hade skådat. Det hade stora huggtänder och fyra smala ben som det började krypa med, rakt emot pojken. Pojken gav upp ett skrik och började sedan springa allt vad han kunde för att undkomma besten. Han fick syn på ett ljus långt framför sig och förstod att det måste vara en öppning. Plötsligt snubblade han på en sten och var nära att falla. Han kunde känna odjurets väsande andetag i nacken. Detta gav honom ny kraft och han fortsatte att springa rakt mot ljuset. Väl framme såg han att det var dagsljuset han hade sett. Tyvärr var det inte den ingång han hade kommit in ígenom. Denna öppning var 10 meter ovanför en ganska brant backe full av jord. Jorden yrde kring hans fötter när han så snabbt han kunde klättrade och kravlade sig uppför.


Odjuret började klättra efter. Pojken slängde ett snabbt öga bakåt och upptäckte att hans förföljare var snabb. Otäckt snabb. Om det fortsatte så här skulle han bli tagen vilken sekund som helst. Han tänkte dock inte ge upp utan strid och började sparka allt vad han kunde med fötterna i den lösa jorden. Jorden yrde bakåt rätt i ögonen på monstret som gav upp ett ursinnigt vrål. Det mullrade till och hela berget skakade. Vrålskriket hade slitit loss stora stenar som nu kom farandes ner rakt på monstret som klämdes fast mot marken. Pojken fortsatte att krypa uppför samtidigt som han hoppades att monstret inte skulle komma loss och återuppta jagandet. Plötsligt var han uppe i skogen igen och sprang för allt var han var värd hela vägen hem. I utkanten av sin egen trädgård stannade han till och pustade ut. Hans hjärta slog fortfarande stenhårt och benen var alldeles trötta efter allt springande. Han tog ett djupt andetag och försökte lugna ner sig innan det var dags att gå in i huset. Modern och fadern skulle undra vad som hade hänt om han skulle komma in i detta uppjagade tillstånd.

Tillslut var han såpass lugn att han kände sig redo att möta sin familj igen. Aldrig mer skulle han tvivla på sin mors ord. Han insåg nu vilken klok mor han hade och han var glad över att hans äventyr hade slutat så pass lyckligt som det gjorde. Han gick in till till den övriga familjen och aldrig mer trotsade han sin mors ord.

Sen levde de lyckliga i alla sina dagar!

/Maria