Ett sista farväl

När vi kom hit för ett år sedan så fanns det en person som både Max och Tim snabbt tog till sina hjärtan och det var en 16-årig grannkille som heter Anan. Han har som många andra thailändare en inte helt okomplicerad bakgrund med bl a döda föräldrar och en uppväxt på ett barnhem nära basen.

.

Varje dag när Tim får syn på Anan så springer han emot honom och ger honom en stor kram. I början var Anan lite tafatt och visste inte riktigt hur han skulle göra med den lille killen som ville visa sin kärlek för honom. Det är inte lätt när man inte är så van vid fysisk karlek. Nu har han dock vant sig och varje gång Tim kommer springande så blir han upplyft och får en jättego kram. Därefter brukar Anan slänga runt lite med Tim som storskrattar och tycker det är jätteroligt.

.

Max och Anan busar också en hel del men de har även arbetat ihop. Under det thailändska sommarlovet fick Anan betalt för att arbeta lite på vår gata och då hade han troget Max vid sin sida. De kan inte prata med varandra förutom med enstaka engelska ord med de förstår varandra perfekt i alla fall.

.

Igår hade vi en sista grillning med alla på gatan. Vi åt gott, lekte lekar och Peter avslutade det hela med att tacka alla för året som gått. Då gömde Anan huvudet i sina armar och grät så det skvalade. Det kändes i hjärtat och plötsligt blev det inte lika roligt att resa härifrån. Jag tror att han kommer att sakna de två Baric-pojkarna som har älskat honom så oerhört mycket. Hade vi kunnat packa ner honom och ta med honom till Sverige så hade vi gjort det.

.

Vi kommer att lämna Soi Farang med sorg i hjärtat men med många goda minnen.

.

Maria

Max och Anan sopar upp löv...

...och bär en stege.

En paus i busandet

I väntan på folk att blöta ner...