Hemma!

Så var vi då äntligen på svensk mark igen efter ett dygn på resande fot. Allt har gått bra förutom att en väska har hamnat på avvägar. Den med de flesta av våra kläder i. Håller nu alla tummar för att den ska komma tillbaka till oss snart igen.

Max och Tim är verkligen underbara att resa med. Tålmodiga trots den långa resan. 23.30 igår kväll var de vid gott mod båda två fast de var rejält övertrötta och så snart vi hade satt oss ner på våra platser i planet så slocknade de och sov sedan fram till ca 2 timmar innan landning. Perfekt!

Nu är vi hemma hos min mamma och Sune och har precis ätit mammas goda köttbullar med kokt potatis. Mums filibabba! Nu väntar en stund av hålla-sig-vaken innan vi ska krypa till sängs och njuta av vår första natt i Sverige!

I och med detta så vill vi tacka för oss. Tack alla ni som har följt oss på vårt stora äventyr i Thailand!

Peter, Maria, Max och Tim

Bangkoks flygplats

Nu ar vi pa vag hem! Sitter just nu pa flygplatsen i Bangkok och vantar pa att fa ga ombord pa planet till Amsterdam. Klockan ar 20.30 och Tim ar trott men springer anda glatt omkring och utforskar omgivningen, Max kopplar av framfor sin DVD-spelare och Peter ar arg. Med all ratt kan jag tillagga. Nar vi skulle checka in for en stund sedan visade det sig att de pa flygplatsen hemma i Chiang Rai hade glomt att stampla i vara pass och darfor var vi tvungna att betala 2100 baht (= ca550 SEK). Peter fragade om det verkligen var rimligt att vi skulle behova betala for att de i Chiang Rai hade gjort ett misstag och det var det tydligen. Rimligt alltsa. For dem. Det var bara att ta upp planboken och betala de sura pengarna.
.
Nu far vi hoppas att resten av resan flyter pa bra. De lovade oss bra platser pa planet till Amsterdam sa det verkar lovande.
.
Farval Thaland och hej SVERIGE!!!
.
Ses!
.
Maria

Paragrafernas bäste ryttare?

I eftermiddags skickade jag iväg ett tredje paket med diverse prylar som inte får plats i packningen på flyget. Efter förra besöket på posten med samma ärende vet jag att 20 kg betyder just 20 kg och allt där utöver finns det ingen nåd för. Maxvikt på paket som skickas via thailändska posten är 20 kg – punkt!

När jag vägde in paketet var jag beredd på att behöva plocka ut något eftersom jag bara haft en badrumsvåg att använda mig av. Mycket riktigt visade postens våg 20.540 gram. Jag började inte bråka utan öppnade paketet och plockade ut några smågrejor tills vågen visade 19.990 gram.

Postmästaren börjde tejpa igen kartongen men hejdade sig raskt...den sluga rackaren hade nämligen insett att tejp och tre buntband, som de generöst bjuder på, skulle komma att väga mer än tio gram. Han bad mig alltså plocka ut ytterligare några småsaker.

Jag skall sent glömma det extremt nöjda leendet (och den lätta grymtningen) när han var färdig med sin inslagning och vågen visade på 19.945 gram. Ännu en gång hade denna man lyckats hålla sig inom regelverkets ramar.

Om jag hade velat bråka skulle jag kunnat ha bett honom öppna kartongen igen för att lägga i nån grej som vägde typ 50 gram. Det skulle ha varit väldigt roligt att få se hur en sådan mästerlig ryttare skulle ha reagerat då. Fallit ur sadeln kanske?

/Peter

Ett sista farväl

När vi kom hit för ett år sedan så fanns det en person som både Max och Tim snabbt tog till sina hjärtan och det var en 16-årig grannkille som heter Anan. Han har som många andra thailändare en inte helt okomplicerad bakgrund med bl a döda föräldrar och en uppväxt på ett barnhem nära basen.

.

Varje dag när Tim får syn på Anan så springer han emot honom och ger honom en stor kram. I början var Anan lite tafatt och visste inte riktigt hur han skulle göra med den lille killen som ville visa sin kärlek för honom. Det är inte lätt när man inte är så van vid fysisk karlek. Nu har han dock vant sig och varje gång Tim kommer springande så blir han upplyft och får en jättego kram. Därefter brukar Anan slänga runt lite med Tim som storskrattar och tycker det är jätteroligt.

.

Max och Anan busar också en hel del men de har även arbetat ihop. Under det thailändska sommarlovet fick Anan betalt för att arbeta lite på vår gata och då hade han troget Max vid sin sida. De kan inte prata med varandra förutom med enstaka engelska ord med de förstår varandra perfekt i alla fall.

.

Igår hade vi en sista grillning med alla på gatan. Vi åt gott, lekte lekar och Peter avslutade det hela med att tacka alla för året som gått. Då gömde Anan huvudet i sina armar och grät så det skvalade. Det kändes i hjärtat och plötsligt blev det inte lika roligt att resa härifrån. Jag tror att han kommer att sakna de två Baric-pojkarna som har älskat honom så oerhört mycket. Hade vi kunnat packa ner honom och ta med honom till Sverige så hade vi gjort det.

.

Vi kommer att lämna Soi Farang med sorg i hjärtat men med många goda minnen.

.

Maria

Max och Anan sopar upp löv...

...och bär en stege.

En paus i busandet

I väntan på folk att blöta ner...

Packning, grillning och tva klanningar rikare

Det ar den sista söndagen vi ar har i Thailand och vi har fullt upp med att packa och stada huset. I kvall ska vi dessutom ha en sista grillkvall med alla pa gatan vilket ska bli valdigt trevligt. Vi ar sa tacksamma över att ha fatt lara kanna alla dessa underbara manniskor. Att bjuda dem pa grillat ar det minsta vi kan göra.

Det ar med blandade kanslor vi aker hem. Det ska bli skönt att fa komma hem till allt och alla darhemma men samtidigt har vi haft ett underbart ar har och vi angrar inte en sekund att vi akte hit. Vi har fatt njuta av ett fantastiskt klimat, underbar mat, billiga priser, fantastiska manniskor och sist men inte minst har vi haft valdigt mycket tid tillsammans i och med att det inte har funnits sa mycket annat som har kravt var tid och uppmarksamhet. Nar vi kommer hem igen kommer det antagligen inte att dröja lange innan det stora vardagspusslandet drar igang igen. Vi far hoppas att lite av det thailandska lugnet följer med oss hem.

.

Maste aven beratta att jag har latit sy upp tva klanningar! Den ena ar bla, knakort och smafestlig och den andra ar röd, lang och storfestlig. Mitt i-landsproblem just nu ar att jag inte riktigt vet nar jag ska fa anvandning av den röda. Ett bröllop t ex skulle inte sitta fel sa finns det nagra darute som har planer pa att gifta sig – BJUD MIG!

Oj, tiden tickar ivag. Dags att förbereda grillningen...

.
Vi ses SNART!

.
Maria

Start och avslut

Den första tiden när man kommer till ett helt nytt ställe är speciell. Allt är nytt och man registerar mycket detaljer. Upplevelsen av allt är intensiv och alla sinnen lite extra skärpta. Detta trubbas av med tiden och man ser inte allt man såg i början.
.

Jag har upptäckt att mina sinnen dessa sista veckor har blivit skarpa igen. Jag tycker att maten smakar extra gott. Jag njuter aktivt av de ljumma kvällarna. Jag hör fåglar och syrsor tydligare. Bergen är högre, grönare och vackrare. Jag vill ta in så mycket som möjligt för jag vet att jag inte kommer att ha allt detta igen om en vecka. Då kommer mina sinnen fortsatt vara skarpa, men då i mötet med allt där hemma.

.

/Peter

Bilen såld!

Vår trotjänare Honda Civic årsmodell 1991 är nu inte längre vår. Den är fortfarande till vårt förfogande men på pappret är den inte längre vår. Den har tjänat sitt syfte väl och tagit oss ca 1500 mil under det gångna året.

Att sälja en bil här tar en hel dag i anspråk om räknar timmar. Först till ett kontor för att få ett brev som ger mig tillstånd att sälja den. Sedan till ett annat kontor för att ansöka om ägarbyte. Innan detta kan genomföras måste man ta bilen till någon sorts kontroll där de lyste med en ficklampa i motorn och skuggade av chassinumret på en tejpbit. Till sist en timmes väntan för att till slut få tillbaka registeringsboken med nytt namn i.

Trots krånglet känns det roligt att sälja bilen till dessa köpare. Via vår thailärare fick vi kontakt med köparna. De är föreståndare på barnhemmet som ligger granne med basen. Det är deras första bil och de har sparat länge för att kunna köpa den. Då är det extra roligt att få sälja till dem för ett kompispris.

Imorgon tar vi bilen för en sista tur till Chiang Mai. Där ska vi lämna tillbaka lite lånade böcker och bamsetidningar. Övrig tid fram till avfärd är i stort sett fullbokad. Max har verkligen börjat ladda för att komma hem och frågar varje dag om vi inte kan åka hem idag...

/Peter

Uppdraget slutfört

Sitter och sippar på is-the och väntar på att finalen ska börja om ca 2 ½ timme, med andra ord, halv två mitt i natten... Hoppas att Holland spelar hem bucklan.

Denna helg har det varit graduation, dvs avslutning för den kurs jag varit lärare i. Vi inledde på lördagen med lite tal och examensbevisutdelning på ett närliggande hotel. Maten var god, studenterna lyckliga och det var väldigt varmt att ha långbyxor och långärmad skjorta. Men vad gör man inte för att se lite mer högtidlig och repektabel ut...

Efter dessa festligheter svalkade vi av oss i poolen innan det bar av till bergen för en sista natt med gänget. Tyvärr fick Maria och Tim stanna hemma eftersom Tim hade feber.

I bergen njöt vi av en perfekt och behaglig kväll. Alldeles lagom varmt. Utsökt thailändsk middag. Rummet vi bodde på var annorlunda med 14(!) bäddar men bra för oss. Vi fick njuta av varandras sällskap tills vi somnade. Idag åkte vi efter frukost upp till en utsiktsplats och styrde sedan minibussen mot hemmet.

I slutet av denna vecka åker tre av studenterna på en sk outreach till Etiopien och Kamerun. Där ska de omsätta lite av sina kunskaper i praktik genom att hjälpa till i arbetet på de UMU-baser som finns där. Som lärare tycker jag att det ska bli väldigt spännande att få följa dessa studenter vidare genom livet och se var de hamnar och vad de kommer att göra. Med en så liten grupp är det oundvikligt att man blir vänner. Vem vet kanske någon av dem dyker upp i Sverige en dag?

Det har varit roligt att få vara deras lärare under det gångna läsåret. De har slitit hårt och har emellanåt behövt en hel del uppmuntran. Lärarrollen innebär inte bara undervisning utan så mycket mer. Men det är just det som gör det så roligt. Jag känner mig nöjd över min insats och glad och tacksam över att jag fick möjligheten.

/Peter

Buller och rök!

När vi härom dagen åt lunch och Tim låg och sov hörde vi ett mycket starkt ljud som närmade sig vårt hus. Det lät som en kraftig motor av något slag. Riktigt starkt. Vi tittade ut och fick se tjock vit rök välla ut ur brunnarna på gatan. Sedan såg vi en man med munskydd komma med en typ stor dammsugare som spydde ur sig den tjocka röken. Han gick runt på gatan och spred den lite här och var. När mannen gick runt hörnet och hamnade rakt nedanför fönstret till det rum där Tim låg och sov dröjde det inte länge förrän Tim började tjoa om att han blivit väckt ur sin middagssömn.

Senare på em frågade vi de infödda om vad denna högljudda maskin som spydde ut tjock bolmande rök var för något. Svar: Under regnperioden bekämpar man från statligt håll mygg på detta sätt. Det är för att hålla malaria och andra otrevliga smittor borta.

Tack för det thailändska staten!

/Peter

Vad kommer vi att sakna?

Vi kommer inte att sakna mygg och myror däremot husödlorna.

Vi kommer inte att sakna dålig kvalitet däremot de låga priserna.

Vi kommer inte att sakna att behöva söka nytt visum var tredje månad däremot att få resa och träffa vänner.

Vi kommer inte att sakna vårt språkhandikapp däremot att Max lär sig engelska.

Vi kommer inte att sakna avståndet till nära och kära däremot grannar, studenter och kollegor här i Thailand.

Vi kommer inte att sakna råttorna däremot katterna.

Vi kommer inte att sakna hårda och smala sängar däremot avsaknaden av stress på morgonen.

Vi kommer inte att sakna ett hus med endast kakel, betong och klinkers däremot enkelheten.

Vi kommer inte att sakna extrem värme däremot ständig sommar.

/Peter

Myror i Brallan

Jaha. Da har man erfarenhet av ett thailandskt sjukhus ocksa!

.

Vi har precis kommit hem efter ett drygt dygn pa Kamserad Sriburin Hospital har i Chiang Rai. Som Peter skrev i förra inlagget sa rakade Tim ut for en elak myra som kröp uppför benet, in i blöjan och bet honom precis mitt pa snoppen. Senare pa kvallen svullnade det upp och morgon efter akte vi upp till sjukhuset. Första halvan av dagen var inte roligt för stackars Tim. Doktorn klamde honom mellan benen, en sköterska virade in honom i ett lakan sa han inte kunde röra sig och satte sedan en nal i handen pa honom och nar vi var inkvarterade pa rummet sa kom personal med jamna mellanrum och tog tempen, gav antibiotika och smörjde in snoppen med salva. Han storgrat varenda gang och det var bara för mig att sitta nara och försöka trösta honom sa gott det gick. Det kandes i modershjartat kan jag meddela...

.

Andra halvan av dagen var mycket battre. Da hade han vant sig vid behandlingarna och var dessutom inte lika öm mellan benen langre. Nar Peter kom och löste av mig vid 19-tiden sa var jag glad över att dagen hade gatt sa bra som den hade. Jag avskyr namligen allt som har med sjukhus att göra och da sarskilt blod och sprutor men nagot har hant med mig efter mina förlossningar. Jag ar inte alls lika kanslig langre vilket ar oerhört skönt och praktiskt nar man har barn. Daremot var jag oerhört trött nar jag kom hem. Hade blivit av med mer energi an jag trodde under dagen och det var ljuvligt att fa krypa till kojs i min egen sang.

.

I morse var Max och jag tillbaka pa sjukhuset strax innan kl 10 och vi fick da en rapport av Peter om hur natten hade varit. Tydligen hade personalen kommit in vid 2 tillfallen för att kolla temperaturen och istallet för att diskret tanda en lampa sa tande de alla lamporna i taket. Oerhört osmidigt med tanke pa att de tog temperaturen i armhalan. Det behövs val inte en massa ljus för det kan man tycka. I vilket fall som helst sa hade Tim sovit relativt gott och det var ju bra! Vi hade sedan en valdigt lugn dag. Han fick medicin och blev undersökt av doktorn men inget upprörde honom speciellt mycket. Pa eftermiddagen fick vi veta att det var grönt för hemfard och det var valdigt skönt. Tim var ocksa valdigt lattad över att fa lamna sjukhuset.

.

Sa nu ar vi hemma med en hög mediciner. Trötta men lyckliga efter ett ganska intensivt dygn.

.

Slutet gott, allting gott!

.

Maria

Liten Tim med stor lunchbricka

Med pa brickan var ocksa denna efterratt. Saftsas med gelebitar och nagon typ av karnor (?).

Det ar inget roligt att ta bort nalen pa handen!

Ny erfarenhet

Denna natt spenderar jag och Tim pa sjukhus. Nagra myror lyckades bita honom pa ett olyckligt stalle som en dotter inte kan bli biten pa. Lite infekterat sa vi akte till sjukhuset och de skrev genast in oss. Tim mar bra men far antibiotika. Nu sover han gott och jag kan skriva lite blogginlagg. Under dagen har Maria varit med Tim har pa sjukhuset och stottat honom genom diverse nalstick och undersokingar. Hon och Max sover hemma i natt. Max har under dagen varit med mig och stadat toalettter, spelat Bolibompa och atit en rejal lyxlunch pa Pizza Company. Imorgon hoppas vi bli utskrivna sa att livet kan forsatta som vanligt dessa sista dagar.


Liten hand med stort bandage


Liten Tim i stor sang (han gillar att kolla pa basket!)

/Peter

Dagsrapport

Dagen idag började med att Peter och Max åkte iväg till den kreativa verkstaden. Idag var det sushi-tillverkning på schemat vilket var perfekt eftersom Max älskar att äta sushi om han bara far peta bort sjögräset.

.

Det var en koncentrerad Max som tog sig an uppgiften.

Efter pysslet hämtade de upp Tim och mig och sa åkte vi till en restaurant och åt lunch. Mitt under middagen får jag se att TV:n på väggen sände ett teckenspråkstolkat program! Forstod i och för sig ingenting men det var kul att se i alla fall!

Pommes frites går alltid ner...

Efter lunchen åkte vi upp till Mae Sai, Thailand nordligaste stad. Där parkerade vi bilen och gick över gränsen till Burma. Väl där blev det lite shopping (med betoning på lite. Det är inget kul att shoppa när försäljarna hela tiden är på en som hökar). Peter blev 2 skjortor rikare och jag är numera stolt ägare till samtliga Prison Break-säsonger! Fint som snus. Därefter gick vi tillbaka till Thailand igen och får nu vara i landet till den 17 juli, 3 dagar innan vi åker hem. Vi måste alltså åka upp hit igen alldeles innan hemfärd. Trist men sant. Framför allt som det kostar 2000 baht för oss att gå över gränsen...

.

Nu är det visst dags för fruktfrossa och den vill jag ju inte missa!

.

På återseende!

.

Maria

Regn

Regnperioden är här men ännu så länge har det inte fallit så jättemycket regn. Bara enstaka skurar lite då och då och de som känner till det säger att det har fallit ovanligt lite regn än så länge. Den stora fördelen med regnskurar och som gör att vi längtar efter dem är att temperaturen under skurarna går ner under 30 graders strecket vilket är oerhört skönt. I alla fall tycker vi vuxna det. Max har en annan åsikt. I går t ex kom det en skur och temperaturen gick ner till 27 grader. Max klagade då på att det var lite kyligt och att han behövde en filt på sig där han satt i soffan och tittade på DVD. Undrar vad han kommer att tycka om den svenska sommaren när vi kommer till den om knappt tre veckor. Vi får ladda med massor av långarmade tröjor och jackor...

Här kommer några bilder från gårdagen:

"Mamma, mamma, det regnar!"

"Du och jag, brorsan"

Lite lerpyssel i väntan på uppehållsväder

.

Maria